Vänlighet

Innan du lär känna vad vänlighet verkligen är
behöver du mista saker,
känna framtiden upplösa sig i ett ögonblick
som saltet i en svag buljong.
Det du höll i din hand,
det du räknade och omsorgsfullt sparade på,
allt detta måste gå så att du vet
hur öde landskapet kan vara
mellan regionerna av vänlighet.
Hur du reser och reser
och tänker att bussen kommer aldrig att stanna,
passagerarna som äter majs och kyckling
och stirrar ut genom fönstret för alltid.

Innan du känner den ömsinta tyngden av vänlighet,
måste du resa där indianen i en vit poncho
ligger död vid sidan av vägen.
Du måste se att detta kunde vara du,
att han också var någon som reste genom natten med planer
och den enkla andningen som höll honom vid liv.

Innan du känner vänligheten som det djupaste tillståndet
inombords,
behöver du känna sorgen som det andra djupaste tillståndet.
Du måste vakna med sorgen.
Du måste tala med den tills din röst
fångar trådarna till alla sorger
och du ser storleken på tyget.

Sedan är det bara vänligheten som har betydelse,
bara vänligheten som knyter dina skor
och sänder ut dig i dagen att mejla brev och
handla bröd,
bara vänligheten som reser sitt huvud
från världens folksamling för att säga
att det är mig som du har letat efter,
och sedan går med dig överallt
som en skugga eller en vän.